Jag tänkte inte så mycket på vad det var för dag idag när jag steg upp. Inte ens när det knackade på dörren och blombudet undrade om det var jag som var Sara kom jag på det... 
Englishman åkte till America imorse för att filma men han hade minsann inte glömt att vi firar 10 månader som gifta idag.
Idag tog Englishman med mig på en promenix till min favoritrastaurang i den gamla delen av Plymouth, den som inte blev sönderbombad under andra världskriget.
Jag åt sushi med krabba, avokado och lax.
Sedan gick vi vidare bland kullerstenarna och spanade in gamla gränder.
Överexponering.
Fina gränder. Dålig humor.
Träffade en lagom cynisk tjej i helgen. En sådan som ska tycka tvärt emot alla andra bara för sakens skull. Som medvetet ignorerar ett tilltal trots att hon mycket väl hör vad man säger.
I ett sammanhang där alla ansikten är nya kanske man vill välja sina ord för att inte framstå som the bitch of the century? Hon var lite skön ändå. Deltog i två diskussioner och sedan fick åtminstone jag en ganska klar bild av vad hon var för en typ.
Osäkerhet speglar sig väldigt olika från person till person. Jag, till exempel, har en tendens att betrakta och lyssna om jag är i en ny grupp medans hon tog för sig och skapade ovänner på fem minuter. Om det har å göra med osäkerhet kan jag såklart inte vara säker på, men antingen det eller ren idioti och jag vill gärna inte påstå att hon var dum så här efter att ha träffat henne bara en gång.
Utanför kontorsfönstret bullrar bilarna mer än vanligt. Kollegans chipsknaprande och telefonens rington skär i öronen. Det måste vara för att jag sovit för länge, eller för lite. Fått för mycket sol och druckit för lite.
Hur som helst vill jag hem, krypa tillbaka till sängen och dra för fönstret med dom där mörka gardinerna som jag annars hatar.
Ikväll har jag och Englishman gjort After eight-muffins från muffinsboken jag fick för ett tag sedan.
Snygga blev dom. Inte så stela och tråkiga som bilden i boken. Och sjukt goda.
Förra året, under MTV Video Music Awards, var Englishman i London för att filma. Alla hotell var uppbokade och det enda som fanns lediga rum på gick av någon anledning inte att boka. Efter mycket om och men lyckade ändå Dän och hans crew övertala till sig ett par rum. Morgon efter dök det helt plötsligt upp 20 bodygards med Michael Jackson i mitten av korridoren. Dän kunde knappt tro sina ögon. Han visste att Michael var i staden för att delta på galan, men att han skulle stöta på honom på sitt hotell var han inte riktigt beredd på.
Att Michael Jackson är död kommer nog inte som en nyhet för någon, men kanske kom det som en chock? Igår när jag skulle gå och lägga mig ropade Englishman från sovrummet att Michael Jackson dött i hjärtattack. Det var så overkligt på något sätt.
Idag lyssnar jag på Spotifys playlist King of Pop.
"I look at you with feelings" & "Innocent"
Köpte tre svarta ramar till mina målningar igår. 
Ska komma på något fint att sätta i den tredje också. Antingen "The Frog Princess" eller "Red Hot".
Har köpit ett nytt fotoalbum i regnbågsfärger.
Tänkte det var roligt att skriva ut lite bilder och spara ifall man får hårddiskkrash eller ifall barnbarnen inte orkar scrolla i framtiden.
Köpte ett par skor också.
Nya killen på jobbet heter Lori. Jag tippar på att han är runt 23. Idag kom han in på mitt kontor och störde mitt i slösurfandet. Sedan ställde han sig bakom skärmen och frågade vad jag höll på med.
Jag: Ja, du vet... Jag jobbar med den här broschyren -stänger ner twitterfönstret snabbt som attan-
Han: Erkänn att du var på facebook!
Jag: Eeeeh, nej... (twitter faktiskt, grrr, stick iväg)
Jag är inget stort fan av Nickelback. Englishman brukar roa sig med att smuggla in deras låtar i mina spellistor. Jag får panik varje gång.
Imorse när jag lyssnade på radion på väg till jobbet skulle dom precis spela Nickelbacks senaste singel. Första sekunderna spelades men sångarens röst fördärvades av en störning, typ rispig cd-skiva. Radioprataren ursäktade sig och startade om låten. Nu var störningen ännu värre. Han ursäktade sig igen och spelade The Ting Tings istället :D
Jag tror att han sabbade låten med flit. Finns nog inte mer än tre personer i världen som ärligt kan säga att dom gillar Nickelback?
Jag har börjat kolla på Breaking bad. Eller, jag började och har nu sett klart hela första säsongen.
Den handlar om kemiläraren Walter White som hamnar i medelålderskris och slår om och blir kriminell. Mycket underhållande men samtidigt mörk och bitvis obehaglig. Första säsongen var bara 7 avsnitt. Kan knappt vänta på att starta säsong 2. Har precis städat hela lägenheten, så ska ge mig på den nu.
Jag tror på Gud som gör det omöjliga möjligt.
När jag flyttade till England förra året fick jag en soffa av Englishmans mamma. Problemet var bara att korridoren som leder in till vardagsrummet är för smal för att en normal soffa ska komma igenom. Behöver jag säga att vi har värdelös planlösning? Efter en timmes trixande, 200 olika försök med englands starkaste karlar gav Englishman helt enkelt upp. Det var omöjligt att få in den.
I en vecka satt vi och kollade på tv på golvet. Jag surfade IKEA för att hitta en minisoffa som möjligtvis skulle komma igenom dörren. Det fanns ingen som både var snygg och liten nog.
En kväll blev jag vansinnig. Störde mig på den där soffan som stod i datorrummet och tog upp onödig plats. Så jag sa till Englishman: "Om Gud kan få folks ojämna ben att växa ut kan han väl få den här förstora soffan att gå igenom en dörr!"
Jag har ingen aning om hur, men efter första försöket stod den omöjliga soffan helt plötsligt på vardagsrumsgolvet. Jag kunde inte tro mina ögon. Tror vi skrattade i över en timme. Jag lever på det där fortfarande. Så fort jag ber om något omöjligt säger jag till Gud: "om du kan få en soffa att gå igenom en dörr kan du ordna det här" och det gör han.
Veckans bloggtema är Gud och hittas hos Mymlan.
Jag minns sommaren -76. Det var ungefär då det senast var såhär varmt. Jag satt i shorts och streamade radio. Ungefär som nu, bortsett från radion. Nu lyssnar jag på stream istället. En väldigt fin playlist.
Just nu sitter jag och googlar för att se om "The Hair Shop" har någon hemsida så att jag kan ringa och boka en klipptid. Deras lokaler ligger i en trappa ner. Känns lite jobbigt att gå ner och fråga.
Igår steg jag och Dän upp från en lång sovmorgon på Hilton för att åka och möta upp resten av familjen i Londons finaste hus. Gissa husnummer?
Kalasfärdiga fina grabbar. Englishmans bror, Englishman himself och Enlishmans pappa.
Innan kalaset började chillaxade (Däns hatord) vi och tog porträtt. Viktigt när familjen är samlad.
Födelsedagsbarnet June. 80 igår. Where's the butter, frågade hon på fin brittiska.
Mina svärföräldrar.
I lördags åkte jag och Englishman till London. Hans mormor fyllde 80 i söndags så vi passade på att åka upp en dag tidigare för att träffa hans brorsa Joel... 
Vi träffade även Solomon som snart fyller två och Solomons pappa Martin (inte att förväxlas med Jim Carrey).
Mamma Emma åt glass.
Joel drack juice i värmen.
Sedan åkte vi till Londons finaste hus där några vänner till familjen W bor och spelade badminton, grillade och avslutade med "Killer Uno". Jag anklagades för fusk. Förstod inte vad dom pratade om.
I fredags åkte Englishman, Amy, Russell och jag (som fotar) ut till havet för att äta seafood. England må vara känt för kass mat, men precis utanför Plymouth finns en hel hög restauranger med godaste maten jag någonsin ätit. I England that is.
Vi hade inte bokat men med lite tur fick vi ett bord. Det tog timmar dock innan vi fick beställa så under tiden åt vi snacks och lekte gissningsleken. Jag tänkte på kända britter såsom Simon Cowell och Prins Charles. Englishman tänkte på kända actionhjältar såsom Arnold Swarchenegger och Sylvester Stallone.
Så kom äntligen maten. Värd all väntan. Förrätt: Grillad Halloumi och stekta champinjoner.
The DJ aka Englishman fick krabba som förrätt och sedan åts det musslor.
Jag möts alltid av någon form av respekt när jag berättar för folk att jag inte dricker alkohol. Ett beslut jag har haft hela livet som har att göra med min Bibliska tro. Inte för att det står att du absolut inte får dricka, utan därför att det står att man inte ska dricka sig berusad och jag har helt enkelt satt min gräns vid noll.
För några år sedan studerade jag reklam och grafisk design vid Beckmans designhögskola i Stockholm. Att inte dricka alkohol var ingen direkt standard. Mina klasskompisar tyckte därför det var extra roligt när uppgiften var att designa ett vinmärke. Det tyckte även jag. Hade jag varit vindrickare hade jag förmodligen köpt dom flaskor med snyggast etikett.
Utan smakreferenser varken före eller efter, såhär blev mitt resultat: 
Veckans bloggtema är alkohol och hittas hos Mymlan och Bloggvärldsbloggen.
Ingen skriver som Luckiest. Följ med från början.
Inisen gör fina designer och skriver bland annat om sin vardag.
By Jo with love är en charmig och snygg blogg som ni inte får missa.
Ur mitt perspektiv är en rolig och intressant blogg som skrivs av min vän Kadri.
Min fd kollega Simme fajtar och skriver om musik och konst.
Simon Henrikson har valt det enda rätta - att börja blogga.
Börjat dagen med att snacka med sura irländare. Förstår man dom inte när dom är glada förstår man dom verkligen inte när dom är sura.
- Schleeerrrrrrrrrrrrr.
- Ok, bye!
Har precis kommit hem från fika på stan. 
Mycket trevlig kväll och goda chokladdrinkar. 
Nu sitter Englishman bredvid mig i soffan och läser bok medans jag surfar och bloggar. Fin kombination.
Han blir så rastlös när han kör bil. Englishman alltså. Lyckas alltid få minst en uppretad trafikant med sina kaxiga beteenden. Imorse gick det lite långt dock. Blev förföljda av en vansinnig bilist ända till min arbetsplats. Sur som ättika nitade han bilen och klev ur med bestämda steg. Bara för att Dän smitit in framför honom i ett filbyte.
Han blev lite rädd dock när han upptäckte att Dän också klev ur för att möta honom med lika bestämda steg. Off you go... -Vifta med handen-
Idag kom Englishman hem från Irland. På vägen hem stannade han på IKEA och köpt svensk mat. Han köpte även den här påsen Malaco-fiskar som jag roar mig med att äta upp nu medans han sover. Muhihi.
När jag började blogga ville jag inte att alla möjliga skulle hitta min blogg. Jag var noga med att adrig skriva mitt riktiga namn så att google och nyfikna snokare skulle hitta hit. Mitt msn-nick avslutades aldrig med min bloggadress, så dom enda som kunde hitta hit var folk vars bloggar jag kommenterat i eller där vänner valt att länka mig.
Jag minns första gången min chef fick höra att vi alla på avdelningen satt och bloggade. Hur han hade försökt hitta våra bloggar men inte lyckats googla min. Puuuuh, tänkte jag. Men det tog inte lång tid innan bloggen vart känd bland både familj och vänner. En länk leder till en annan.
Vilket leder mig in på bloggstatestik. Hur får man alla dom där vanliga dödliga att hitta ens blogg? Det mest effektiva sättet är att bli en spamflicka. Helt sant. Generationen under mig är fylld av bloggare vars högsta mål är att bli sedd. Svara och spamma folks bloggar och genast har du tusentals andra bloggare vars högsta mål är samma som ditt. Du får därefter en extremt välbesökt blogg, vare sig du skriver intressant eller ej. Lägg till hundra inägg om dagen och du hamnar högst på listan av mest aktiva bloggarna på blogg.se. Då får du helt plötsligt varenda tonårstjej i hela Sverige att besöka din blogg. Om jag gissar rätt är det sistnämnda en av anledningarna till att bland annat Kenza och Blondinbella är stora idag.
Vi som varken förstår oss på "sv:" eller "kolla in min blogg", hur gör vi? Man kan registrera sig på olika bloggforum, till exempel Bloggportalen. Inget jag egentligen rekomenderar, om man inte är nyfiken på att se vart man ligger i jämförelse till andra svenska bloggar. Bloggportalen speciellt är en oerhört knepig sajt. Den ger dessutom förmodligen väldigt få besökare. Jag är inte direkt nätovan, men deras gränssnitt är riktigt kasst. Jag förundras över hur så sjukt många bloggar kan ha valt att registrera sig där. Den är lite som Myspace. Det blir bra bara för att alla finns där, men egentligen suger hela skiten. Bloglovin' däremot är en sida som jag fallit för lite mer. Den är, tillskillnad från Bloggportalen, hur enkel som helst. Har lyckats hitta en mängd charmiga bloggar som passar mina intressen och ser, via google analytics, att många besöker min blogg just därifrån. Lite mer fjortisvarning än Bloggportalen kanske, men nu var det ju statestik vi pratade om.
Alla mina vänner som bloggar gör det för att det är roligt. Statestiken betyder egentligen ingenting. Många vill dessutom inte ha just alla snokare. Ju fler läsare ger dessutom större chans till anonyma syrliga kommentarer. Ingen vill ha en sådan blogg. Mitt bästa tips blir helt enkelt att sluta jaga statestik och fortsätt blogga för att det är kul. Ska ta åt mig av tipset själv också. Ibland glömmer man.
Jag har inte så jättestor koll på brittisk politik mer än att dom flesta verkar ogilla nuvarande premiärminister Gordon Brown. Så fort jag ser honom på tv kan jag inte låta bli att tänka på hur han ser ut. Sådan är jag. Ytlig snarare än intresserad av politik. Han andas som en groda. Tar i för att få så mycket luft som möjligt så att han ska kunna babbla oavbrutet efter sina konstpauser. Går inte att höra vad han säger om man väl lagt märke till det.
Hur som helst har även England haft val till Europaparlamentet. Jag röstade självklart för Sveriges räkning och blev mycket glad och överraskad att lilla Piratpartiet fick en plats (även om jag inte röstade just på dom). Synd att inte England hade något piratparti som kammade hem några stolar. Istället fick deras invandrarfientliga parti BNP två (!) platser. Fy, fy!
Reflekterade precis lite över mina referenssajter, dvs sajter som pekar till min blogg och bringar trafik. Min största källa till trafik kommer från blogg.se. Den tredje största källan dock, som jag av olika anledningar ignorerat i åratal är Bloglovin'. Folk verkar gilla den. Så om du använder dig av Bloglovin' och inte har lagt till min blogg redan kan du göra det här :)
Senast jag la upp en matbild på bloggen fick jag skit över hur lite näring jag får i mig. Bara för att jag la upp en majskolv skulle det varit det enda målet jag fick i mig den dagen? Det var lite roligt tycker jag. Jag hade egentligen tänkt låta er tro att allt jag ätit idag var kakor, men sedan kom jag på att någon kanske ser mig som en förebild. 
Dom här små krispiga sakerna ser inte mycket ut för världen, men goda är dom. Och nu blir det final i The Apprentice.
Nu ska jag kolla på Confessions of a Shopoholic och äta nybakta chocolate chip cookies. Samma recept som förra gången. Man får passa på när Englishman är borta och bunkra upp med lite tjejfilmer. Nästa vecka kommer han dra med mig på bio för att se The Hangover. Han har sett trailern en miljon gånger redan och skrattar lika mycket varje gång. Han berättar för mig om trailern (trots att jag sett den) och får ta pauser för att han inte kan hålla sig för skratt. Senaste kommentaren på IMDb: "Very Funny movie especially for male audience". I cant wait.
Englishman har sänt live från en festival i Irland ikväll. Jag har suttit hemma och kollat (mellan varven av Robin Hood och Never Been Kissed).
Dom hade en tjänst dit man kunde sms:a eller maila in meddelanden under programmets gång som sedan visades på en rullande remsa på tvn. Jag roade mig givetsvis med att skriva fåniga kryptiska meddelanden utan avsändare. Ungefär som anonyma kommentarer i bloggen. Väldigt moget. Nu ringer Englishman och undrar om det var jag. Jag förstår inte vad han pratar om.
I onsdags morse ringde Dän mig på jobbet med gråten i halsen. Han gråter nästan aldrig. Hans kollega Dave hade akut fått åka in till sjukhuset på grund av en plötslig hjärnblödning. Dän var rädd och ville att jag skulle be till Gud. Be att allt skulle ordna sig och att Dave inte skulle dö. Jag bad i samma sekund.
Jag kan inte berätta mer utan att gråta.
Dave opererades samma dag och det var många som bad att han skulle klara sig. Dän hade fått sina kollegor att be med honom, trots att många av dom inte tror på Gud.
95% av alla patienter med Daves symtom klarar sig inte levande från ambulansen till sjukhuset. När doktorerna öppnade Daves huvud fanns inte ett spår av blödningen kvar. Dom sa att dom aldrig sett något liknande i hela sina liv. Han vaknade samma kväll vid medvetandet, helt frisk och utan hjärnskador. Det är omöjligt för mig att inte berätta vidare. Jag är så tacksam till Gud som hör bön.
Vem är han som alltid bär t-shirt över tröja?
Uppdatering: Rätt svar är Sheldon Cooper från The Big Bang Theory. Bara två som gissade rätt. Congratz till er :)
Mycket goda potatisar gjorda av värdinnan Denise.
John the grillmeister.
Nathan och Jen var där.
Glada flickor i kvällssolen.
Och fina Louise.
Hej Stina,
Tack för ditt brev. Jag mår väldigt bra. Hur mår du? Jag sitter på mitt kontor och ska precis packa ihop mina saker och gå hem för helg. Ska hem till några kompisar strax och grilla. Får passa på medans det fortfarande är fint väder, imorgon ska det tydligen bli regn.
Jag ska försöka att vara inloggad på det där msn i helgen. Dom där nymodigheterna hänger jag inte riktigt med i. Dän är borta i Irland över helgen så har gott om tid att lata mig och surfa. Du får komma in till #47 igen. Det är bara jag och Monty som hänger där nu för tiden.
Jag kommer vara hemma alla helger i sommar förutom nästa. Vi hittar en fin då du och Daniel kan komma och hälsa på. Dän är iofs (förkortning för i och för sig) säkert borta en och annan helg, så hör av mig med detaljer. Roligt.
Nu ska jag iväg till posten och posta ett brev till min kära mor. Hoppas du får en trevlig kväll med firandet av din kusin.
Saknar dig. Ses och hörs!
Kram
Jag älskar att få post. Ett nytt mail eller ett brev i brevlådan är bland det roligaste som finns. En blogg är ju nästan samma sak. En ny uppdatering är som ett litet meddelande till mig som läser. Inte samma sak exakt, men jag blir lika lycklig när jag ser att folk jag följer uppdaterat.
Därför blir jag också extra ledsen när jag ser att någon inte uppdaterat. Som att vänta på ett svar på ett brev man skrivit men aldrig får något.
En av mina absoluta favoritbrevkompisar genom tiderna har en blogg. En blogg som aldrig uppdateras. Jag kommer därför härmed börja lämna minst en kommentar i veckan tills personen i fråga tröttnar och helt enkelt blir tvungen att skriva igen. GENIDRAG FRÅN MIN SIDA, inte sant?
Det är ingen tillfällighet att mitt nick rimmar på spam.
English summer. Photoshop, juni 2009.
Det här är vad jag har att se fram emot i sommar enligt mina kollegor. Regn. Alla mina fördomar om England har hittills visat sig vara sanna. Fula tänder, smaklös mat och regn förstås.
Efter att ha bott här i snart ett år har jag fått lära mig lite nya saker också:
Englishman brukar fråga om jag vill ha chips när vi är iväg och handlar. Han frågar alltid när vi står i kassan och precis ska betala. Slug. Då orkar man ju inte springa tillbaka till chipshyllan för att få sig sina McCoys Cheddar. Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om Engelska chips btw. McCoys tävlar nästan i samma klass som OLWs bortglömda Supreme Cheddar. Då är det inte dåligt.
Men det blir nästan aldrig någon påse. Igår fixade jag jordgubbar, hallon och björnbär istället som vi åt ute efter våran kvällspromenad i sommarsolen. Livet blir nästan inte bättre.
Jag brukar avsky att färglägga mina teckningar. Mest för att det brukar bli fulare ju fler färger man blandar in. Den här gången la jag på lite färg dock. Det blir ju bra ibland. Lite som att spela på lotto.
Igår när jag kom hem från jobbet stod den här på bordet. Ibland lyckas Englishman chockera mig. Hur lyckas han hitta så klockrena saker? Kanske världens finaste väska. 
I väskan låg dessutom en bok med massor av smarriga muffinsrecept och ett litet paket med läppglans i minimuffinsformat.
Ska prova att göra några fina muffins nästa gång jag bakar.
Jordgubb-, chockad-, karamell- och hallonsmak. Jag har slutat att säga att han inte kan köpa min kärlek nu för det hjälper lika bra varje gång :>
Nu ska jag gå hem i solen och gissa vem som kommit hem från Amerikat?
!_!_!_!_!_!_!_!_!_!_! -staket av utropstecken-
Den här busshållplatsen har alltid lite mer kreativ reklam än övriga pelare i staden. Idag var den extra festlig. Gissar att kreatören ville få affischen lite mer verklighetstrogen med tanke på britternas egna tänder.
